Thomas Ledin

Som sjuttonåring i slutet av sextiotalet satte sig en nervös kille från Sandviken på ett flyg mot Nebraska.

Jag var otroligt skoltrött under mitt första gymnasieår hemma i Sandviken i slutet av sextiotalet och var nästan på gång att hoppa av skolan. Men i ett möte förändrade allt och jag sökte ett stipendium för att åka utomlands ett år, och gå i skolan i USA i stället. Det var en möjlighet jag aldrig hört talas om, men jag provade och YFU tog emot mig! 

I augusti 1969 åkte iväg, jag hade nog inte varit utomlands själv innan dess. Det var ett helt plan fyllt med utbytesstudenter som reste tillsammans på den tiden, alla mellanlandade i Chicago och åkte vidare därifrån. Jag hamnade i en familj i Omaha, Nebraska, men det visade sig att vi hade väldigt olika intressen. Jag är och var humanist och estet, de tyckte om andra saker så jag hörde av mig till YFU och berättade hur det var. Jag minns att jag tyckte att organisationen var väldigt bra och lyhörd, för jag fick en ny, fantastisk värdfamilj i samma stad, jag fick gå kvar i samma skola och trivdes verkligen i min nya familj. 

Det blev ett viktigt år för mig i stort, hela utbytesåret. Jag hade en bra familj, bra kompisar i plugget och fick möjligheten att studera sådant jag var intresserad av; mycket musik och konst. Jag studerade musikteori och fick lektioner i oljemålning, design, grafik… Jag hade tankar på att bli bildkonstnär på den tiden, så jag trivdes jättebra i High School! Sedan var man ju tvungen att läsa American Literature, US History och något mer som utbytesstudent, men det var också väldigt utvecklande. Just tiden jag åkte påverkade mig i högsta grad, det var ju mitt i Hippie-Woodstocktiden. Vietnamkriget var igång och jag tog till mig mycket av tankegångarna och den helt nya livsstilen. Jag tror att komma från Sandviken i Gästrikland som sjuttonåring och bli exponerad för världen utanför gjorde att jag såg helt nya möjligheter med vad jag kunde göra med mitt liv. Det var ett väldigt viktigt år. Det gjorde starkt intryck på mig, men det var ju stort att bara få gå i skolan utomlands, all undervisning var på engelska så det blev ju att ta till sig språket fort. Hösten var väldigt tuff, alltså! Det var bara att bita i och ta till språket för att klara skolan. Men man lär sig fort. 

Men jag minns också det rasistiska samhället tydligt. Jag hamnade ju i Omaha, en rätt stor stad med ett par miljoner invånare i jämförelse med lilla Sandviken här hemma. Jag kommer ihåg att jag tyckte att rasismen och uppdelningen mellan fattiga och rika var chockartad, jag reagerade starkt på det. Jag bodde hos en familj i den övre medelklassen och hade det bra, men jag som utbytesstudent från Sverige var inte van vid att bli tillsagd att inte gå i vissa områden på kvällarna. En särskild händelse som jag minns tydligt är hur jag, som redan då var musikintresserad, hörde att James Brown skulle ha en konsert i staden. Jag ville verkligen gå, men till min stora förvåning visste ingen av mina vänner vem han var! Först förstod jag inte varför, jag tänkte väl att de inte var musikintresserade. Men det var ett så pass segregerat samhälle så vita ungdomar i USA lyssnade på vita rockartister och hade ingen kontakt alls med den svarta kulturen. Vi i Sverige däremot, vi lyssnade ju på allt genom Sveriges Radio! Så det minns jag som förvirrande och chockerande. Men jag gick, det gjorde jag! Min värdfamilj var lite orolig men jag fick med mig två killar från skolan och blev förvånad när vi var de enda vita av 15 000 i publiken. Det var absolut inte hotfullt på något sätt, men vi stack ut! Jag tror vi uppfattades som något slags roligt inslag, haha! 

Jag har fortfarande kontakt med min värdfamilj, jag är är ”their Swedish son”, de är fortfarande ”my American family”. Vi har god kontakt idag och tycker fortfarande väldigt mycket om varandra. 

Utbytesåret har påverkat mig väldigt mycket. När jag bodde där började jag spela och skriva låtar mer aktivt. Min värdbror Scott spelade också musik så vi började spela lite tillsammans ute på kaféer och så, det blev nog startskottet för det jag lever på idag. I USA kände jag också att jag fick en slags identitet som en person som sysslar med musik och jag tror att det påverkade mitt yrkesval och var jag har hamnat i livet. Det var verkligen ett avgörande år för mig. 

Min fru Marie åkte också som utbytesstudent men ingen av våra söner har tagit det steget. De har dock pluggat utomlands och vi har alltid uppmuntrat dem till att göra det för att få ett nytt perspektiv på världen. Jag skulle varmt rekommendera ett utbytesår till alla unga, det är otroligt personlighetsutvecklande. Man får en större förståelse för vad det finns för möjligheter i livet och världen, och man har alltid nytta av att känna till olika kulturer.

Dela